Ulltekniker i Simsalabim

Snart kommer fotona!

Ullkardning

Ullen som kommer direkt från fåret innehåller smutspartiklar (gräs, hö, avföring, fett) och är inte lätt att bearbeta om man vill senare kunna spinna en fin och jämn tråd. Det är alltså viktigt att arbeta på ullen innan man kan spinna och väva den.

Redan på medeltiden kardade man ullen. Man använde sig av kardor (träskivor) på vilka man satt stadiga kardborrar. Med dessa verktyg 'kammade' man sedan ullen för att få alla fibrer parallella. Det här förarbetet gjorde det mycket lättare att spinna ullen, eftersom alla smutspartiklar var bortplockade och fibrerna gick alla i samma riktning. Redan fr.o.m 1200-talet började man använda mer effektiva kardor tillverkade med metallpiggar istället för kardborrarna. Idag används dessa verktyg fortfarande vid manuell kardning. Naturligtvis finns det maskiner idag som utför samma arbete tusen gånger snabbare än det som görs för hand. Trots det är det jättekul att karda själv.

Att spinna med slända

För att tillverka en tråd måste man sno (vrida) ullfibrerna som fastnar i varandra och ger upphov till en tråd. För att kunna skapa en roterande rörelse behövs en pinne med en tyngd. Genom att ge fart på pinnen snos fibrerna ihop och en tråd bildas. Detta föremål, som kallas för 'slända', utvecklades redan mycket tidigt och arkeologerna har hittat en hel massa olika modeller på olika platser i världen. För vissa sländor användes en stentyngd, andra igen hade trä- eller benskivor. Vissa sländor användes lodrätt medan andra rullades mot låret för att skapa en vridning. Alla dessa sländor baserar sig dock på samma princip : ullfibrerna ges en vridning, och denna snodd bildar en enhetlig tråd.

På medeltiden kunde en snabb spinnerska spinna ett kilo ull per vecka, ca. 150 meter per timme. Idag är spinning på slända mycket ovanligt eftersom arbetet går väldigt långsamt. Men att spinna på slända kan vara en fin startpunkt för att senare kunna spinna effektivt på spinnrock, med vilken man spinner ca. hundra gånger snabbare än med sländan. Om du är nybörjare i spinning rekommenderar jag att du börjar med sländan - spinnrockens fart kan avskräcka dig helt och hållet.

Att spinna med spinnrock

Ända till 1300-talet spann kvinnorna (spinning var ett jobb för kvinnfolk) enbart på slända, vilket var arbetsdrygt. Dessutom kunde man bara spinna kortare trådar, eftersom man inte kunde rulla upp så mycket färdig tråd på sländan. En ny sorts spinn-maskin, långrocken, började användas runt 1350, och med den kunde man spinna lite snabbare än med sländan. Med långrocken blev ulltråden mycket lösare och mindre slitstark än med sländan - därför användes långrockstråd enbart som inslag till vävning, eftersom trådarna aldrig skulle ha utstått en sådan stark spänning som behövs för varpen. Varptrådarna spanns alltså fortfarande med slända. Den typ av spinnrock som används än idag utvecklades så sent som mitten på 1400-talet men blev populär bara mot slutet av seklet. Eftersom spinnrockens hastighet var mycket hög jämfört med sländan var folk misstänksamma, och kyrkan t.o.m. förbjöd användningen av spinnrocken en tid eftersom man ansåg att spinnrocken var djävulens instrument. De växande ekonomiska behoven av mer ulltråd och ylletyg gjorde dock att kyrkan gav efter och friade spinnrocken helt. Detta fenomenala instrument spred sig snabbt till hela Europa.

På 1800-talet utvecklades maskiner som spann ullen och de andra naturfibrerna mycket snabbt, och handspinnarna klarade inte av konkurrensen med de snabba maskinerna. Idag anser många att spinna på spinnrock är ett mycket långsamt arbete - det beror givetvis på vad man jämför det med... Idag finns det relativt få personer som fortfarande klarar av att spinna på spinnrock. Egentligen kunde man jämföra spinning, antingen på slända eller på spinnrock, med tai-chi, meditation eller joga : denna aktivitet är både rogivande och trevlig.

Nåltovning

Många barn och vuxna har säkert provat på att tova ull med varmt vatten och tvål. Man kan också tova på ett annat sätt, nämligen med en tovningsnål. Med denna specialnål 'sticker' och 'pickar' man den kardade ullen som så småningom tovar sig och antar olika former. Med nåltovning kan man tillverka ganska små föremål med pyttesmå detaljer, som roliga ögon och munnar. De olika delarna flyter inte ihop som när man tovar med tvål och vatten.

Både barn (redan 4-5 år gamla) och vuxna kan ha det roligt med nåltovning. Man behöver inte heller mycket startmaterial, det räcker med en tovningsnål, ull, en bit skumgummi och en hel massa idéer.

Att färga ullgarn

Innan man började färga med kemiska medel användes olika naturprodukter för ullgarnsfärgning. Alla växter kunde användas för att få diverse nyanser från gult till brunt. Klara färger och både blått och rött var svåra att färga, och vissa färgningsmedel måste importeras från Asien och senare Sydamerika. Dessa produkter var mycket dyra, vilket betydde att enbart rika mänskor hade tillgång till tyger i bl.a. blått och vinrött. Vissa röda färger kunde också fås av musslor och andra blötdjur i Medelhavet.

För att ullen ska kunna behålla sin färg behövs betningsmedel. Redan mycket tidigt kände man till olika metallers bindande egenskaper och därför användes ett flertal metaller såsom bly, koppar och kvicksilver som betningsmedel. Alun var ett neutralare sådant och användes mycket ofta. Betningsmedlet kan ge upphov till olika nyanser i färgen : man får inte samma färg på garnet om man använder alun eller kopparvitriol som betning.

När man färgar ullgarn är det vissa etapper som måste respekteras :

Förbered garnhärvor
Garnet ska ligga i ett betningsbad innan det färgas
Koka växterna du vill färga med åtminstone 1 timme
Färga ullen i färgbadet enligt ditt recept (åtminstone 1 timme i 60°-90°)
Skölj väl efter färgningen och tillsätt vinäger i det sista sköjbadet

Lingarn tar mycket dåligt till sig naturfärger och det är alltså svårt att färga lingarn jämfört med ullgarn.

Webmestre