Vävtekniker
Att väva på vävstol
Enligt vissa arkeologer började man med vävning redan för 32 000 år sedan. Olika djur- och växtfibrer användes allt efter det klimat som rådde. Vi vet med säkerhet att man kunde väva invecklade tyger med både lin och hampa i norra Europa, ull i hela Europa, siden i Asien, lama- och alpackaull i Sydamerika och bomull i Egypten redan några sekel före vår tidsräkning. Vi vet ändå inte exakt hur vävningen gick till på den tiden, eftersom inga vävstolar har hittats.
Så småningom utvecklas i alla fall en enkel men effektiv vävstol. De första vi har spår av fungerade med tyngder : trådar bands fast på en vågrät påle för att bilda varpen. Tyngder, t.ex. stenar, sattes sedan fast på nedre delen av trådarna och fick hänga fritt. Sedan kunde man börja med inslaget. Med en sådan här vävstol måste man väva stående. Arkeologerna påstår att vävaren trädde in inslaget och slog det uppåt för att bilda tyget, vilket för mig verkar ganska opraktiskt. Att väva på det här sättet måste ha varit extremt tungt. Dessutom åstadkom man väl endast grova tyger och mycket korta sådana. Egyptierna spände ut trådar horisontalt mellan två käppar på marken, och vävaren satt ihopkrupen och vävde. I vissa egyptiska skrifter beskrivs vävarens yrke som det värsta tänkbara, eftersom arbetet var väldigt tungt och utslitande.
Kineserna och några andra asiatiska folk tycks däremot ha utvecklat fungerande och praktiska vävstolar mycket tidigt. På dessa kunde de väva tunna och skira tyger med invecklade motiv. Dessa redskap och vävmetoder spred sig troligen långsamt från Asien till Medelöstern och vidare till Europa. Redan i mitten på medeltiden (1200- och 1300-talen) fanns det vävstolar på vilka man kunde väva det mesta som kan vävas idag på manuella vävstolar. Brokadtyger och broscherade polykroma sidentyger tillverkades också t.ex. i Lyon redan på1400-talet.
Vävning, precis som broderi, var på medeltiden ett hantverk som var respekterat men också mycket reglerat genom olika lagar och reglement. Trots att textilkommersen var livlig och mycket lönande var textilarbetarna dåligt betalda och de arbetade ofta i mycket svåra förhållanden. På medeltiden utvecklas handeln med ylletyger, och så småningom blev bl.a. de engelska ylletygerna (broadcloth, worsted)mycket eftertraktade. De flesta tyger vävdes av ull, lin eller hampa, men det var också möjligt att hitta tyger i siden eller cottolin (bomull och lin). På medeltiden kände man inte till i Europa hur man spann bomull, och därför importerades enbart bomull av relativt dålig kvalitet för madrasserade tyger som användes ofta under rustningarna. Lintygerna som användes på den tiden var ofta naturfärgade eller vita, medan ylletygerna kunde lätt färgas antingen som tyg eller som tråd. Vissa färger var både dyra och svåra att få fram, bl.a. vinrött och blått, och dessa färgade ylletyger bars för det mesta av kungar och adelsmän.
När man började använda långrocken och spinnrocken gick det snabbare att tillverka trådar, vilket i sin tur pressade ner trådpriserna och stimulerade vävningen. Dessvärre blir det manuella vävandet överkört av industrialiseringen : redan på 1700- och 1800-talet kunde maskiner producera snabbare och mer tyg än vad man tidigare gjorde för hand. Handgjorda textiler ansågs omoderna och dyra jämfört med bl.a. de 'exotiska' bomullstyger som producerades i massor. På 1900-talet börjar man experimentera med nya material, och nya tyger i syntetiska fibrer flödar in på marknaden efter andra världskriget. Tygpriserna sjunker, och handvävningen överges i stort sett helt och hållet på många håll. I vissa länder har vävningen överlevt mycket bra som hobby, bl.a. i de nordiska länderna, där kulturarvet efter vikingarna och de stora linodlingarna tagits tillvara.
I Schweiz är vävning främst förknippad med skyddade verkstäder och som terapi för personer med psykiska besvär. Handvävning utövas idag främst som hobby av en liten minoritet av (främst) kvinnor, utom kanske på vissa kontinenter där industrialiseringen inte ännu gått fram lika hårt som i Europa.
Brickvävning
Brickvävning är liksom vävning på vävstol en mycket gammal vävteknik. Redan för 5'000 år sedan vävde egyptierna band till sina tunikor. Banden vävdes med brickor och inte med vävstol. Brickvävning var en mycket populär teknik hos vikingarna, som prydde sina kläder med fint färgade band. Så småningom blir de brickvävda banden mer sofistikerade, med broscherade guld- och silvertrådar, och de lägre samhällsklasserna övergår till andra tekniker, antagligen stickning, virkning och vävning på vävstol. Tyglar och andra remmar brickvävdes troligen dock fortfarande även efter medeltiden.
Brickvävningstekniken liknar rätt mycket vävning på vävstol, men man använder olika redskap i vävandet. I stället för vävstol använder man brickor med hål i, genom vilka trådarna träs. Man spänner upp varpen mellan sig själv och en fast punkt, och sedan vrider man brickorna än framåt än bakåt enligt det mönster man arbetar på. Efter varje vridning trär man ett inslag genom skälet som bildas. På så sätt bildas bl.a. fyrkanter, linjer, kypertmotiv och knutar.
Idag är brickvävning en kuriositet i Schweiz och egentligen är det tyvärr bara 'reenactors' som håller på med brickvävning. De band man väver kan användas till skärpen, till hundkoppel, till dekorativa fållar eller annat. Motivena kan vara mycket invecklade och vackra, och man kan absolut än idag använda brickvävda band till allehanda föremål - det gäller bara att ha lite fantasi!
Tapisseri
Väggbonader ansågs redan mycket tidigt som värdefulla prydnadsföremål. Dom inte bara höll fukten och kylan borta utan var också rena konstverk, ofta vävda med silke, guld- och silvertrådar. Egyptierna, kopterna, romarna och andra folk i Orienten hängde upp dyrbara tapisserier på väggarna, ofta med motiv tagna från deras egen mytologi eller hjältedådsscener.
I Europa blev väggbonaderna och tapisserierna eftertraktade enbart efter korstågena. Korsfararna kom hem med stora byten, bl.a. med värdefulla tapisserier som genast hängdes upp i slott och riddarborgar. Parisiska vävare insåg genast det ekonomiska intresset med att tillverka tapisserier, och de började genast med beställningsarbeten för kungahusena. Tapisserierna blev mycket snabbt en lyxprodukt. Liksom guldbroderade kläder blev tapisserierna ett tecken på prestige och rikedom, och ju fler tapisserier en adelsman hade, desto högre social rank innehade han. Kungar, prinsar och högre adelsmän grundade ofta en egen tapisseriateljé med en mästarvävare som uppfyllde sin beskyddares alla önskningar. Dessa mästarvävare var mycket aktade : de var verkliga konstnärer och skapare, eftersom de skötte om hela prduktionsprocessen. Mästaren hade hela ansvaret för den grafiska linjen, utarbetandet av motiven (ofta valda av beställningsgivaren själv), planeringen av tapisseriet i sin helhet och slutligen övervakningen av själva vävningen. Ofta utförde han själv de svåraste delarna av tapisseriet. Tyvärr finns det väldigt få tapisserier som bär på mästarens namn : på den tiden var det viktigare att veta vem som beställt och betalat för verket än att känna till namnet på mästarvävaren! Dessa stora väggbonader hängdes ofta upp till påseende på slottets balkonger under hela sommaren, och var således utsatta för både sol och regn. Därför ser vi idag tapisserier som verkar bleka och trista - så såg dom faktiskt inte ut när dom var nya utan var både färgrika och glansiga. Ta en titt på baksidan av ett sådant tapisseri så får du se helt andra färger än på framsidan!
Tapisseriet utvecklar sig mycket fr.o.m renässansen. Mästarvävarna förlorar sin privilegierade ställning och blir enkla vävare eftersom det blir populärt att anlita ansedda konstnärer för formgivningen. Vävandet blir mer komplicerat och detaljerat och färgerna utvecklas och nyanserna blir fler. Slutligen blir efterfrågan på tapisserier mycket stor och arbetet blir lidande av den stora pressen som sätts på tillverkningen. Billigare färgbad ordnas (och därmed mindre färgfasta trådar) och fler lärlingar används i vävandet, vilket gör att kvaliteten på tapisserierna så småningom lider av det. Modet svänger och vävda väggbonader anses inte vara lika oumbärliga för de rika som tidigare.
Idag är efterfrågan på tapisserier mycket liten och det finns bara någon enstaka tapisseriateljé kvar i Europa. Vissa personer väver fortfarande personliga verk för eget bruk, men nutidens moderna livsstil utesluter helt väggbonader. Det arbete som görs inom tapisseriateljéerna är mest restaurering av medeltida och renässans tapisserier eller andra beställningsjobb för muséer och större slott.
| Simsalabim 2003-2013. All rights reserved for all countries. |
| Webmestre |